This is me
Tiden bara springer iväg och jag hinner med allt men ändå inget....för varje sak som jag uppnår så kommer det två saker till!
Allt känns så bra, men gasen är liiite för hög och jag har inte riktigt nån balans mellan broms o gas. Jag märker att mitt pokerface börjar komma fram mer o mer och spelet mellan verkligenhet och fantasi börjar ta form på ett sätt som jag inte riktigt gillar
Jag känner att jag behöver luft, jag behöver få säga precis som det är, jag behöver få vara mig själv...
Alla vill väl alltid göra sitt bästa, visa sitt bästa jag, acceptera det mesta- Men är det okej att faktiskt säga stopp?
Att visa att man har sina svaga sidor, att man funderar över värdsliga ting, att få vara lite fånig och faktiskt tycka att små skaker ibland kan kännas stora?
Var går gränsen mellan normalt och överdrift? Får man be om bekräftelse? Får man säga att man faktiskt vill ha mer?
Att våga älska sig själv, att våga vara sig själv är inte lätt alla gånger
/Tankarna snurrar
