GRACE`N´GLORY'S

Jag tog ut mina fyrfotade vänner på stockholms mörka gator.
Jag gick och funderade fram & tillbak - plötsligt så hamnade jag vid en skog, där släppte jag hundarna och gick och satte mig på en parkbänk

När jag sitter o funderar så ser jag ett träd som har blåst ner lite lägre bort, jag reser mig upp o traskar dit

Som det barn jag någonstans är, så valde jag att balansera på trädet och insåg ganska snabbt att det inte var lika lätt att hålla balansen längre....Vet ni varför?....Jag var RÄDD, rädd för att ramla, rädd för att halka och kanske till och med rädd för att misslyckas...??

När jag var liten så slängde jag i gungor, balanserade på höga höjder, hoppade från alla möjliga olika ting, jag hjulade, jag gjorde volter och jag var väldigt sprallig o påhittig.... Skillnaden mellan då och nu, är att rädslan inte hade hunnit ikapp mig....Som barn tänker man inte på hur, när eller om det kommer att göra ont - man gör det för att man vill se om man faktiskt klarar av det, man växer i sig själv

Idag tänker vi på hur, när och var allt kommer att gå fel, kommer vi klara det, hur ont gör det, rädslan tar över och vipps så halkar vi

Så är det nog med det mesta, så även relationer....Om, var, när, hur....Det är lättare sagt än gjort att tänka om när det gäller hur man ska tänka - Men jag vill försöka!

Jag vill lära mig att växa, jag vet att vi alltid lär oss något oavsett hur slutfasen sker - Det kan göra fruktansvärt ont, men det som inte dödar det härdar

En god vän skrev:

"Cry a river, build a bridge and get over it"

Är kanske så man ska göra, bryta ihop och komma igen helt enkelt....Våga satsa för att vinna, våga hoppa, våga balansera !

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar

Må så vara, men ett hjärta kan aldrig gå i tusen bitar om man inte vågar satsa med hjärtat som insats....

Vill också tillägna en tanke till kärleken i mitt liv - Vi kan!