GRACE`N´GLORY'S

Jag har länge bävat för detta inlägg, men det är något som jag måste göra...för min egen skull... Ja jag ska helt enkelt berätta om mitt liv, min vardag, min kamp mot detta...

Jag lider alltså av agorafobi med paniksyndrom & jag har även en ätstörning som kallas BED
Att skriva detta nu, så våndas jag i hela kroppen, mina händer darrar & jag blir väldigt illa till mods av det, men detta ingår i min behandling, inte för att folk ska förstå hur jag är, utan att jag faktiskt själv ska inse att jag har "problem"  Att skriva det på min blogg, där andra kan se det, så är poängen med det hela att jag själv riktigt riktigt ska förstå att det är verklighet!

Jag tänker inte gå in så mkt på vad det är jag lider av, utan mer om hur jag tänker, agerar & hur mitt liv ser ut.

Detta började när jag var 18 år, jag hade slutat skolan & skulle precis flytta ihop med en kille. Livet tog en helomvändning då all trygghet försvann, att gå i skolan är endå bra j*vla skönt! såhär iefterhand så känner man så iaf... I samma veva blev jag oxå osams med en väldigt nära familjemedlem, något som tog väldigt hårt på mig. inte nog med det, jag & killen flyttade till en annan ort & jag förlorade då en massa vänner, jag fick aldrig nåt jobb & en ätstörning slog sin ro i mitt liv.

På ett år så gick jag upp 17kg!! Kan ju säga att det tog sin kraft på självkänslan även i den vevan så kom min panikångest, det blev en ond cirkel kan man säga.

Men i detta skede så visste jag inte att jag led av varken det ena lr andra. Utan livet rullade på som vanligt, jag fick lite ströjobb här o där, men inget funkade...varför?   Jo för att jag mådde så himla dåligt, varje morgon var ett rent helvete, jag fick hjärtklappningar, svårt att andas,svettades, började gråta & kände att jag gick ur min egen kropp.
Jag trodde bara att jag var lat, jag ville inte jobba o.s.v
Och så höll jag på i 2,5års tid, mitt längsta jobb har varat i 6veckor, så ni kan ju tänka er att jag har hunnit med en hel del. Och för min del blev det ju ett misslyckande gång på gång på gång. Även där bröts man ner sakta, utan att själv inse det.

 Jag intalade mig själv att jag bara är fet, dum, lat & bara ville inte jobba?! För vad kunde annars vara problemet??
Jag hade stängt ut nästa alla omkring mig, då jag blev väldigt sviken av vissa personer, så kände jag att jag satte upp en mur för allt o alla. Gjorde ju inte saken bättre så jag hade ju ingen som jag vågade prata med om dessa känslor, men  jag kan ju tänka mig att folk tyckte att jag fick skylla mig själv som var ensam....
Men jag måste även tala om att när man lider av psykiska problem, så blir ett litet problem en undergång för mig, likaså när man hamnade i konflikt med någon, så tog känslorna över & allt blev mkt större än vad det var, Där med "utstägningarna" av männsikor. Men det var ju egentligen inget jag själv ville. Utåt så kan man säga att jag visade med kroppsspråk "dra åt helvete" Men innombords så kunde jag känna, snälla se mig, hjälp mig, dra upp mig ur denna helveteshåla!! Det var aldrig något som hände, jag har tyvärr en föör bra mask framför mig, så om nån frågar -Hur mår du då? Allt bra?, då kunde jag svara, Ja, det är tipptopp! Och livet rullar på som det ska=) Ett stort skådespeleri alltså!
Det är en nackdel som jag hatar hos mig själv, att jag inte en endaste gång bara kan bryta ihop & säga, hjälp mig! Det har funnits en enda person som har läst av mig som en öppen bok, hon såg i mina ögon & sa, Nathalie jag vet att du inte mår bra, vad är det som är fel?? Men den personen finns inte på samma sätt i mitt liv längre...

Men under den här tiden så har jag lärt känna helt underbara människor, men jag släpper inte in dom på livet, så än idag känner jag mig fortfarande ensam,trots folk omkring mig så kan jag inte vända mig till någon, jag är för rädd för att släppa in någon så djupt helt enkelt.
Det är något jag tycker är grymt jobbigt, då jag har varit en tjej som ständigt haft folk omkring sig & kunnat prata....
en annan del har även varit min vikt, jag känner mig så misslyckad & äcklig, ville därför inte visa mig för någon & framförallt INTE för min familj.

Som ni förstår så går hela proceduren runt i onda cirklar & har därför inte lyckats ta mig ur någon av dom. Det finns enormt mkt känslor i mig, men som jag skrev i början, så är bara detta inlägg väldigt jobbigt för mig, så jag får ta det i omgångar. Idag är jag iaf under behandling både för det psykiska & ätstörningen.

Detta är inget för att få medlidande, frågor får självklart ställas, men kör inte på som en ångvält, för då blir jag som en skygg katt & flyr fältet... Och som sagt, det är inte synd om mig, men förstår man mig så kan man oxå förstå att jag reagerar som jag gör.

Och för er som undrar varför jag inte ringer eller ibland inte svarar, det är just för att jag är så oerhört rädd för hur någon ska fråga hur jag mår, vad jag gör & eftersom jag inte klarar av att tala om sanningen, så måste jag ljuga & för varje gång jag ljuger så skjunker jag lite i mig själv...

Och för er som kanske inte förstår att en psykisk sjukdom inte är lika "allvarlig"  till er så ber jag att låta mig vara, tills den dagen jag klarar av era argument om varför...men att idag få höra att man borde skärpa sig & att det psykiska inte är på "riktigt" ja, då skulle jag bara sjuka ännu mera och det vet jag inte om jag skulle klara av, inte nu när jag är på bättringsväg, då skulle jag lätt brytas ner igen.... Jag vet själv att detta kommer att ta långt tid & det är något jag får lära mig att leva med, men för att få ett snabbare tillfrisknande så måste jag inse till 100% att detta är på riktigt & för att göra det, så kan det hjälpa för mig att skriva & inte behöva skämmas för det. Varför jag har valt att skriva, är för att det är något jag har gjort sen jag var liten, då skrev jag alltid mina känslor i form av dikter. Inte för att jag behöver förklara mig för er, men till dom som kanske tror att man gör det för medlidande, har alltså fel....

Tack till er som har orkat läsa detta inlägg. Ta hand om era nära & kära, försök också se hur dom egentligen mår, ni kan bli någon annans räddning...

//N